Nedtecknat av kommendant nr 16

“Välkommen till Borghamn, säger jag som den senaste kommendanten i Borghamn. Ska försöka teckna ner lite historia om Borghamn, som jag har fått höra den av mina vänner.

Borghamn började bli känd för sitt stenbrott under början av 1100-talet. Benedikermunkar och Cistercinermunkar från Frankrike började då bryta sten här till Alvastra kloster. Dessa munkar var mycket skickliga i konsten att använda natursten. De var också kunniga arkitekter.

Att det var just här som stenbrytningen började är ingen slump. Man kan ju annars tänka sig att det funnits flera andra platser att bryta kalksten på, eftersom kalkberget sträcker sig härifrån under hela östergötaslätten fram till sjön Roxen vid Linköping.

Gjorda undersökningar visar, att kalkstenen härifrån är betydligt homogenare och har mindre sprickbildning än sten från andra platser inom östergötaområdet, dessutom täcks kalkstenen endast av ett tunt jordlager just här och detta kände munkarna säkert till.

En annan orsak till att stenbrytningen började här, var säkert närheten till Vättern. Enda möjligheten att transportera tungt material var med hjälp av båt.

Man kan tänka sig att det var stora problem med schaktningsarbeten vid denna tidpunkt, då man endast hade träspadar att tillgå. Om vi idag ska schakta undan jord, så beställer vi bara fram en grävmaskin. Det är inte bara här vi ser utvecklingen, även på verktygssidan har utvecklingen varit fantastisk.

De verktyg som munkarna använde tillverkade de själva. De smidde spett, släggor, mejslar, kedjor, stenborr, listan kan göras lång. Vi bör nog ägna en tanke åt dessa fantastiska smeder. Samtidigt som de var duktiga inom järnhantering, var de ofta även uppfinnare och utvecklade maskinparken. De tillverkade bland annat lyfthjälpmedel, även om dessa med dagens ögon förefaller synnerligen enkla.

Hur mycket folk som arbetade här med stenbrytning till klostret, kan vi bara gissa oss till. Men med tanke på klostrets storlek förstår vi, att det har rört sig om åtskilliga.

Området här var vid denna tidpunkt ej bebyggt utan det var endast ett stenbrott. De som arbetade här bodde mycket torftigt i skjul och backstugor. Dessa stenarbetare, en del med familjer, kan liknas vid rallarna. De flyttade runt där det för tillfället fanns jobb. Idag har utvecklingen gått framåt? eller är vi tillbaka till samma idéer om flyttbar arbetskraft, sk arbetspoler?!

Om vi flyttar oss lite framåt i tiden till 13 – 1600-talet så var stenbrytningen här mycket omfattande. Några byggnader som är uppförda av sten från Borghamn under denna period är Vadstena klosterkyrka, Västanå slott, Vadstena slott, Visingsborg med flera.

Man märker nu att under denna tid börjar bebyggelsen att öka runt om i stenbrottets närhet. Närmast stenbrottet finns fortfarande endast byggnader som är förknippade med verksamheten.

Om 1700-talet vet vi inte så mycket. Fortfarande bröts här kalksten, men i hur stor omfattning är svårt att ha en uppfattning om. Dokumentationen om stenbrytningen under denna period är mycket bristfällig. Däremot vet vi, att man började ta tillvara spillstenen som fanns. Av den brände man kalk, vilket användes inom jordbruket även till murbruk och järnframställning. Produkten bränd kalk var mycket efterfrågad.

Nu flyttar vi oss till 1800-talet. Det är nu Borghamns storhetstid börjar. Götakanalbolaget arrenderar Västerlösas stenbrott. Namnet Borghamn var inte uppfunnit vid denna tidpunkt.

Kanalbolaget uppförde den byggnation som i dag är grunden för hela området. En ordentlig hamn anlades, tidigare hade det endast funnits enkla lastbryggor. Till att utföra arbetet, beordrades militären att bistå med manskap.

År 1818 blev 453 soldater hitkommenderade, antalet civila stenarbetare var 124. Arbetsstyrkan var således nära 600 man.

År 1842 köper Karlsborgs regemente Västerlösa stenbrott och ändrar namnet till BORGHAMN. En ordentlig hamn fanns och även den gamla försvarsborgen från 400-talet fanns det rester kvar av, så namnet på platsen fick bli Borghamn. Eller kanske var det bara så att Karlsborg behövde en hamn på andra sidan Vättern, och det fick bli Borghamn. Som kommendant här i Borghamn har jag hört båda historierna om namnet, och jag tycker båda verkar troliga.

Vidare, så förändrades även arbetsstyrkan, så att Borghamn blev en straffkoloni för straffade soldater. Det var mestadels fångar dömda för disciplinbrott och stöld av kronans egendom. De kanske stal en extra ranson mat när hungern blivit för svår, om de då ertappades förlängdes straffet. Här fanns även några få storförbrytare och mördare.

År 1924 ändrades ägandeförhållandena. Domänverket, nuvarande Sveaskog, övertog huvudmannaskapet av Borghamn efter fortifikationen i Karlsborg. Nu delades området i två företag, nämligen Borghamns kalkstensbrott som övertog stenbrytningen och friköpte den mark där fabriken ligger.

Berget, hamnen och så det område som Lanthushållsskolan disponerade tillhörde Domänverket.

Borghamns lanthushållsskola flyttade in i den gamla militärförläggningen. Här bedrevs undervisning i Lanthushåll under åren 1923 – 1992. Därefter ombildades skolan till gymnasieskola. Denna verksamhet blev emellertid ej långvarig, redan 1997 flyttades verksamheten till Vadstena.

Idag ligger ett av Östergötlands vackraste vandrarhem i dessa anrika byggnader.

Vad är då Borghamn mest känt för idag? Naturligtvis kalkstenen och den lilla gemytliga fiskehamnen, men Borghamn är nog ändå mest känd för Flickorna på Lanthushållsskolan.

Under den tid då lanthushållsskolan bedrevs fanns här årligen upp till 70 st internat boende flickor, som rektorn vakade över som en hönsmamma. Ganska många flickor lyckades dock smita undan och träffa någon av pojkarna som flockades utanför. Cirka hälften av alla Borghamnsfruarna har träffat sin livspartner “på grund av” sin vistelse på Borghamnsskolan.”